Dagboken

Jag tog mig hemifrån runt åtta. Buss ner till centrum och sen tåg mot Tumba.

Kvällen bestod av att gå förbi Angelika och träffade även hennes syster som man inte har sett på år och dagar. Vi gick sen till Jasmine(s mormor) och tittade på film. Det blev Fight Club, en bra film det där. Har inte träffat Jasmine på väldigt länge. Det var kul att ses! Om det blir som planerat blir det bio imorgon, mys!

Nu är älsklingen på dygnskryssning med kollegerna. Det känns tomt men är han lycklig/har det kul så är jag nöjd.


Det är iofs väldigt sjukt hur en människa kan tycka så illa om ens liv. Man klagar hela tiden, tycker jag. Jag har blivit uppväxt med meningen "Det finns alltid någon som har det värre", och det är sant. Tänk om jag skulle vakna upp och märka att jag var handikappad:

"Jag vaknade av att väckarklockan ringde. Samma 'ångest' som vanligt, 'nej, inte skola igen'. Jag har i och för sig inte varit där på några veckor. Hur ska jag hinna ikapp allting jag har missat? Det är bara att pallra sig upp och ta en dusch. Vänta lite, jag kan snooza i tio min. 'Jag börjar kl. 8 vilket betyder att jag tar 07.33 tåget och då måste jag gå kvart över sju för att vara säker på att jag hinner med bussen. Jo, jag kan sova i tio min till'. Jag vaknar igen av att den där hemska signalen som piper. Har jag ens fått sova dessa 10 min extra? Det är väl dags att gå upp nu.

Jag märker att det är något konstigt med mina ben. De vill inte alls så som jag vill. "Har de somnat?" Jag försöker väcka dem utan några resultat. Skriker och ropar på hjälp. Ingen hör mig. Nej, det börjar nog sticka snart och så vaknar benen. Jag försöker åla mig till duschen så länge, sånt här tidsfördriv har jag inte tid med. Jag får göra det bästa av situationen.

Efter duschen har det inte blivit bättre. Men eftersom jag måste till skolan idag p.g.a. en väldigt viktig redovisning (som jag har skjutit upp en lång tid) ber jag mamma skjutsa mig till tåget. JAG KAN INTE GÅ. Jag måste förbi sjukhuset och hämta en rullstol, så jag kommer fram idag. Mamma säger att vi inte behöver åka till sjukhuset, jag äger tydligen redan en.

När jag väl är framme vid centrum är jag hungrig och måste in på Pressbyrån för att köpa någonting. Gud vad det är jobbigt med rullstol, jag tippar nästan bak ibland och märker att det är väldigt viktigt att fördela vikt och kraft. Jag kan inte rulla på för hårt, då ramlar jag. NEJ! Jag kommer inte in på kiosken. Hur ska jag öppna dörren?

Räddare i nöden, killen som precis har köpt sig en kaffe går ut och håller upp dörren för mig, Jag ler och tackar även fast jag skulle vilja skrika och visa hur besviken jag är på mina ben. Vad är det som har hänt? Inte nog med det, jag kommer inte förbi överallt inne på Pressbyrån. Det är för trångt och jag hinner inte med detta. Frukost får vänta.

Jag försöker skynda mig till tåget. Folk stirrar och undrar vad jag håller på med när jag ska in på tåget. STOPP. Det fungerar inte. Jag kan inte ta mig in där. Det är inte anpassat för mig. Ska jag ringa färdtjänst? Gud vad pinsamt, vad ska jag säga? 'Hej, jag tror att jag är förlamad och behöver skjuts till skolan?' Det får bli den bästa lösningen. Det är ingen annan som kan/har tid att hjälpa mig. Allting känns så meningslöst. De på färdtjänst trodde att jag var oseriös. Men till slut så fixade sig allt.

Väl framme vid skolan så var jag en kvart försenad. Men vänta nu, hur ska jag komma in och hur ska jag kunna ta mig fram bland alla trappor? Hinder, hinder, hinder. Jag fixar aldrig det här. Tålamodet är inte på topp och pricken över i:et var när några elever gick förbi och skrattade. Var det åt mig? Vad är det som är så roligt?

Gymnastikläraren gick förbi. Han öppnade åtminstone dörren, men frågade "vad f-n håller du på med?". Nu har det gått över gränsen. Jag struntar i det här och måste erkänna för mig själv att olyckan hände på riktigt. Jag vaknade inte upp utan att veta att jag är förlamad. Jag vaknade upp för första gången hemma, efter missödet, och ville inte förstå att jag aldrig mer kan gå som vanligt. Jag måste ta del av den hjälp jag kan få och måste förstå att min skola är inte anpassad för rullstolsburna. Om jag ändå skulle ha uppskattat mitt 'tidigare liv'. Hur kunde jag klaga så mycket? Men det är ju mänskligt, man blir aldrig nöjd."

Jag håller fortfarande fast vid det mamma sa till mig när jag var yngre: "det är alltid någon som har det värre". Det är självklart att människor reagerar olika på varierande situationer. Jag kan aldrig jämföra med någon annan om vad som är värst, utan det avgör jag själv beroende på vad jag tycker och tänker, och hur mentalt stark jag är inom vissa lägen. Att uppskatta ens egna liv är alltså enormt viktigt.