Dagboken

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om all hastighetsändring. Visst, mindre koldioxidutsläpp - det är ju toppen! Köbildning = mer koldioxidutsläpp och tacka hastighetssänkningen för det. Vilket dilemma. För övrigt så tycker jag att det bara bör finns en hastighet på motorvägen. Där ska det bara rulla på. Om man sänker och höjer fram och tillbaka blir det kö. Folk bromsar in och allting stoppas..

 

Den kvällen, när vi var på en pub vid Gamla Stan, var jag tvungen att ta ett snabbt dambesök innan vi skulle röra oss hemåt. Jag sprang upp och det stod 2 personer vid toaletten. Eftersom att dörren var öppen antog jag att de bara stod och pratade där. Så jag gick fram till dörren och öppnade, men där stod det en kille och gjorde sitt. "Du, det är faktiskt kö här". Jo, det förstår jag med, men eftersom att dörren var öppen..

Nathalie kom upp och vi pratade. De framför gick in på toan och när killen kom ut så sa jag "bög" mitt ut i ingenstans. Inte till honom utan mitt i tomma intet. Vad händer? Två tjejer kommer fram till mig och säger att man bör tänka på vad man säger (killen var homosexuell). Själv så kom jag knappt ihåg att det hade flugit ut ur munnen på mig.

Folk där ute, ta inte åt er. Själsord har tyvärr blivit för mycket och jag använde mig av ett vid fel tillfälle.

"Alla är välkomna till den här baren!" Där stod jag och förklarade varför jag inte har någonting emot homosexualitet (då en av anledningen är att jag har en vän som är det). Alla är välkomna överallt och det är skönt att ha ett så "öppet" samhälle. Men varför ta åt sig så mycket om man då vet att alla är välkomna? Själsord är någonting man inte kan definera om det är bra eller inte.

Varför ska man bara försvinna? Försvinna från sina nära och kära. Kan inte livet bara fortsätta? Kuckelimuck medicin, vart finns du? Stoppa döden, förlänga livet och skapa nya minnen. Hela tiden. Idag, imorgon och föralltid.

Jag vet aldrig när dagen är kommen. Jag vet inte vad som händer idag och jag vet inte vad som händer imorgon. Jag beklagar för din skull. Om jag vore i dina fötter skulle jag vara i chock, bearbeta på mitt sätt och tro att jag är superstark. Fortsätta livet men gräva ner mig under natten. Natten som förvandlar tankar till verklighet. Tankar som håller dig vaken.

Jag vill inte vara med om dessa dagar. Hur ska man klara sånt här?

Ett rum där du får vara för dig själv. Sätta på vattenkranen och blunda för omvärlden. Räkna dropparna. Så rena och lätta men tillsammans är dem tunga. Så pass tunga att de klår oss människor. Du kan aldrig jämföra dig med ett hav men du kan relatera din personlighet till det.

I badrummet finns det flest vattenkällor. Bland vattnet känner jag lugnt, och med dig likaså. Ibland vill man bara stänga dörren om sig. Låsa. Tänka. Vara för sig själv.

Droppar, droppar, droppar. Vi ses igen om hundra år. Spola bort någonting som är värdefullt. Kanske inte för dig, men för många andra.

Ta hand om sig själv. Lyssna på sig själv. Vara för sig själv.

Du är alltid välkommen och du kan stanna hur länge som helst. (Det tar t o m emot hur mycket skit som helst utan att stöta bort dig, haha.) Ingen behöver veta vad du gör. Det är bara du som vet sanningen. Låset är min vän.

Jag tycker inte om sår. Jag vill inte se sår. Jag vill inte plåstra om någonting som inte går att bota, inte på dig. Jag vill inte se att de kommer fler, jag vill se en förbättringsväg - en ljusare tid. Jag vill inte se ditt ansiktsuttryck när jag säger att det inte är bra. Jag vet vad det är och jag vet hur man kan förbättra det. Men vet du det?

"Tiden läker alla sår"  - nej, inte alls. Dessa sår måste behandlas och jag vill hjälpa.